Efter sitt avhandlingsarbete i Frankrike tilldelas Lena Magnusson ett interimbidrag från TFR, Tekniskvetenskapliga Forskningsrådet, under projektet Pedagogiska matematikspel för barn för att komma in i nya forskningsområden/ett nytt lärosäte. Hennes forskning kring matematik hos grundskoleelever utifrån ett genusperspektiv, med fokus på tjejernas intresse för och prestation i matematik, tar fart och de första embryona till Rutiga Familjen kommer fram.

Bidraget från TFR gäller perioden oktober 1996 – oktober 1997.

TFR Tekniskvetenskapliga Forskningsrådet, var en svensk myndighet, ett forskningsråd som existerade mellan 1990 och 2000 och finansierade teknisk grundforskning vid universitet och högskolor. Den 1 januari 2001 ersattes denna myndighet tillsammans med 4 andra av Vetenskapsrådet.

Projektet kan innebära kommersialisering av produkten om lämplig samarbetspartner hittas. Kontakter har tagits med möjliga intressenter såsom Natur&Kultur, Levande böcker, och Gammafon Multimedia. Intresse för projektet finns hos samtliga, men ingen av kontakterna har lett till ett samarbete. Skälen är olika – vad gäller Natur&Kultur så anser de projektet vara mycket intressant ur pedagogisk synvinkel men inte ur kommersiell.
Skälen de anger är

1) att marknaden allmänt i Sverige för läromedel är för liten för att bli lönsam
2) att renodlade IT-läromedel är svåra att sälja
3) att lärare vill ha IT-läromedel som är begränsade till specifika träningsmoment
4) att lärare inte vill ha läromedel som klart går utanför läroplanen:

- ”lågstadielärare vill inte höra talas om negativa tal”
- av princip kan inte samma spel användas på lågstadiet som på högstadiet
- projektet grundidé är ett nytt sätt att se matematik som bygger på en djupare förståelse och många lärare har själva inte den förståelsen.

De två första punkterna verkar vara ett allmänt problem, medan de två sista är specifikt för projektet ifråga. Min slutsats blir att åtminstone Natur&Kultur anser att idéerna i projektet är för nytänkande för att slå som kommersiell produkt.
Vad gäller de spelorienterade potentiella samarbetsparterna, så anser de att spelet är kul och kan tänka sig att ta med det som en del i ett annat CD-rom spel. Min uppfattning är att de ser projektet rent ur spel- och nöjesperspektiv, utan att förstå eller bry sig om den pedagogiska potential som finns i projektet. Vår ståndpunkt är att den pedagogiska aspekten är för betydande och intressant för att inte ges utrymme som ett eget spel.

Efter lanseringen av en ny version av Rutiga Familjens administrationssida, lanserar vi även en ny elevsida. Där kan varje elev som tillhör en klass som spelar Rutiga Familjen:

- logga in med sitt personliga lösenord
- besvara testerna som lärare har tilldelat den enskilda eleven
- skicka in sina svar och invänta resultat
Testerna rättas automatiskt och testresultaten blir genast tillgängliga för läraren.

Nästa steg i Skolverkets matematiksatsning i Uddevalla innebär att majoriteten av projektens elever från  låg- och mellanstadiet gör två tester var, via sin personliga elevsida i Rutiga Familjen. Det första testet är ett självbedömningstest, där eleven bedömer hur osäker/säker han/hon känner sig inför specifika matematikuppgifter. Det påföljande testet är ett matematiktest som återkopplar till det första testet. Matematiktestet är anpassat efter elevens årskurs eller efter den nivån som elevens lärare bedömer är aktuell. Under våren har 1598 tester utförts, registrerats och bedömts.

”Eleverna i förberedelseklassen för nyblivna svenskar på Ramnerödsskolan står samlade vid en interaktiv skärm. Dataspelet Rutiga Familjen fångar allas uppmärksamhet när de rödfärgade kuberna på skärmen flyttas med ett enkelt fingertryck till större rutlådor.”
Tidningsartikel Bohusläningen, torsdag 24 maj 2012 » Läs mer

”- Vad ni är smarta! Forskaren Lena Pareto berömmer barnen i klass tre från Skogshöjdens skola Trollhättan. De spelar mattespelet Rutiga Familjen tillsammans. Rutiga Familjen är resultatet av Lena Paretos forskning. Genom spelet vill hon uppmuntra barns upptäckarglädje.”
Tidningsartikel Västpunkt, 2/2011 » Läs mer på s. 4